När jag är i Hälsingland så brukar jag besöka mina föräldrars grav. Dom ligger begravdag på Enångers kyrkogård. Från deras grav har man utsikt över en stor del av trakten som min pappa verkade över. Jättefint. Det var en psykolog som skrev att det är viktigt att ha en grav att besöka. Man ska kunna köra ner fingrarna i jorden. Man ska kunna hoppa o sitta på graven och leva ut sina känslor. Det gör inte jag. Jag säger bara så här...HEJ FAR O MOR ALLT ÄR UNDER KONTROLL. Då vet jag att min pappa blir lugn för han oroade sig alltid för allting. Sedan brukar jag plantera någon blomma. Ingen dyr för jag har så långt att åka och vattna. Sen är det alltid någon som tar tag i en och säger...mä men hej Håkan är du här....Då är det någon man känner och så går man genom kyrkogården och pratar.
Där ligger Karin Larsson.
Vem är det?
Jo det var hon som var harmynt och bodde bakom Jönssons.
Javisst ja säger jag.
Å där ligger Lars Andersson.
Jaa det var han som jaga mej när jag smygrökte o höll på att bränna ner en lada.
Ja tänk i alla fall. Så går man och pratar och allt känns naturligt.
Själv har jag tänkt och undrat var jag själv skulle vilja bli begraven.
Det skulle kännas tryggt att ligga bland hälsingar.
Eller varför inte i Södertälje.
Eller varför inte mitt i mellan...nej huja då blir det Tönnebro.
