När man bor här i Södertälje så är det väldigt svårt att få gehör för den idrottsgren som ligger en hälsing varmast om hjärtat. Det är en idrott som kräver oerhörd talang av sina utövare. Det är en kamp mellan två lag som på ett ädelt och på ett fair playmannaaktigt sätt utkämpar en kamp som är att likna vid de gamla grekernas traditionella tävlingar. Jag pratar naturligtvis om BANDY.
Varför får inte denna idrottsgren samma utrymme i media som t.ex. ishockey som jag tycker är alltför överskattad om man nu skall prata om idrott? Nej tacka vet jag bandy - denna kamp om det röda nystanet. Dessa atleter till skridskoåkare som rör sig över den stora isen som gaseller rör sig över savannen.
Där jag växte upp i Hälsingland for man ofta på söndagarna och tittade på bandy. Mitt favoritlag var och är Broberg. Alltså Söderhamn, fast jag hade en kusin som spelade i Edsbyn. I Broberg fanns en spelare som hette Dallas Sedvall. Varje lördagskväll så bar grabbarna hem honom från statshotellet för han var lite ostadig på benen men på söndagen klockan ett så spelade han bandy på Faxevallen. Och han spelade som en Gud.
Nu är det inte bara spelarna som uppträder på ett sportsligt sätt utan det gör även publiken.
Man ropar inga könsord. Man skriker inte ”domardjävul”. Man hejar fram sitt lag med den traditionella ramsan: ” Heja, heja friskt humör” och sedan så gör man BANDYKLAPPEN. Vet ni vad en bandyklapp är? Jo ta på er lovvikkavantar och så klappar ni i händerna. Då uppstår ett dovt klappljud. Det är en BANDYKLAPP.
Foppa, släng dej i väggen….heja Broberg, heja Bollnäs, heja Edsbyn, heja Ljusdal, heja hela Hälsinglaaaand!
